Sorry, men jag mår skitdåligt just nu

Nu är jag inne i en sån där period igen. Känner att jag behöver få lätta hjärtat och för en gångs skull så väljer jag att formulera mig i text istället för i tal. Omväxling förnöjer antar jag... hursomhelst så mår jag skitdåligt just nu. Jag vill inte prata om såhär jobbiga saker öga mot öga. Det känns mer naturligt att skriva om dem. Jag skriver detta för min egen skull. Just nu är stellanbloggen min dagbok. Hoppas det är ok?
Idag var sista mötet med min terapeut. Jag har gått i terapi i över 7 månader och när jag fyllde i blanketten över hur jag mår idag så var förbättringen marginell. Det beror såklart på att jag är inne i en svacka just nu. Jag har gjort framsteg och terapin har hjälpt mig enormt, speciellt i februari när jag verkligen kände att lidandet var överväldigande. Om det är avslutet på mina terapisamtal som mitt nuvarande mående beror på, det vet jag inte. Det kan även vara resultatet av att min sommarkurs tar slut på torsdag. Jag har funnit denna korta sommarkurs mer givande än 5 år på lärarprogrammet - faktiskt. Kanske för att det är något som jag faktiskt brinner för och finner intressant (sorry, men jag känner att samhället kan stoppa upp alla sina viktiga samhällsfrågor i ... ja). Jag hör ju hemma bland flummiga konstnärer och fritänkare - inte bland humorbefriade besserwissrar och byråkrater. Hur sorgligt är inte det, att jag slösat bort en så stor del av mitt liv på en återvändsgränd? Snacka om att jag valde fel yrke! Så känns det precis just nu i alla fall. Jag kommer sakna sommarkursen som fan. Raka vägen ut i den hårda kalla "verkligheten" igen då. Det är nog också en orsak till att jag mår som jag mår. Planen var ju att jag skulle ta en paus för att omvärdera situationen och finna mig själv. Men nu när jag står här så har jag en liten osynlig 40-talist på axeln som skriker åt mig att plocka ur piercingarna och skaffa ett själsdödande 9-5 - jobb, eftersom allt annat är TRAMS! Det var för övrigt samma gubbe som sade åt mig att aldrig komma ut ur garderoben. Min vän Kicki sade några kloka ord till mig idag, om att ta hand om sig själv och göra det som känns rätt. Jag har ju börjat med standup. Det känns rätt. Jag målar. Det känns också rätt. Något hände för ett år sedan som dödade min kärlek till musiken (jag har skapat musik sedan 1998, så det är riktigt sorgligt), men förhoppningsvis så kommer väl även den passionen tillbaka tids nog. Jag blev klar med boken och skickade den idag i pappersform till ett förlag. Jag är väl medveten om att jag med största sannolikhet kommer att bli ratad av alla de stora förlagen. Så är det bara. Men jag gjorde det. Idag hade jag dock behövt få goda besked. Istället fick jag veta att börsen rasade och jag var plötsligt flera tusen kronor fattigare. Jag vet såklart att börsen alltid återhämtar sig, men jag har ingen inkomst just nu. Det är liksom ett jävligt dåligt läge. Jag var på standup-klubben Open Stage Bar på andra lång - gatan tidigare ikväll. Jag uppträdde inte, men passade på att kolla på ett gäng riktigt sköna komiker, varav en debutant som drog en helt fantastisk svada om tandläkare. Min kompis Tina var konferencier för andra gången någonsin och hon skötte sig strålande! Jag trivs alltid där (inte bland fulla gäster som stör komikerna såklart, men bland dem som faktiskt är där för att ha roligt tillsammans) men jag kunde ändå inte riktigt njuta. Det kändes som att alla där tittade snett (vem fan har släpar hit gamlingen) och dömde mig (du har inget här att göra - stick, gubbjävel). Ingen gjorde det såklart. Ingen märkte nog att jag mådde piss. Det är en sån period helt enkelt. Jag går runt och grubblar och har en klump i magen, helt utan någon uppenbar anledning. Jag vet det på ett logiskt plan, men samtidigt så är känslolivet i uppror. Ingenting som vanligtvis är kul känns kul precis just nu och jag faller in i mina djupt självdestruktiva tankegångar. Vanligtvis kan jag ignorera grannarnas skrik, men just nu känns det som att de ämnar provocera just mig för att få mig att tänka att jag gjorde ett misstag som flyttade hit. Det är en sån där svacka. En till orsak till att jag mår som jag mår är för att hösten närmar sig. Idag regnade det för första gången på ganska länge och jag sjönk direkt ner i ett mörker. Det var som om någon kommit åt av/på - knappen på min rygg av misstag. Hursomhelst så försöker jag acceptera faktumet ATT jag mår dåligt, istället för att låtsas som ingenting (vilket faller sig naturligt). Jag försöker vara öppen med mina vänner om hur jag mår, istället för att tänka att de tycker att jag är jobbig och gnällig om jag säger att jag är nedstämd. Viktigast av allt; jag försöker tänka att det faktiskt går över. Jag kommer må bra igen. Ni ser ju själva att mina problem är ganska små. Ingen av mina nära vänner har dött, men det känns så. Ingen jag bryr mig om har blivit hotad eller misshandlad, men det fattar inte mitt känslolov. Jag kanske bara har sovit för lite senaste tiden. Godnatt.